Tredje tärande tacklingen

Vi har förmånen att hyra ett jättefint hus med fantastisk utsikt över Stilla Havet. För att boa in oss och skapa en rofylld boplats har vi planterat sommarens köksträdgård med koriander, broccoli, majs och mangold. Det är vårt sätt att förbereda oss för tuffa passager och bättre veta vart vi hör hemma. På många sätt förebygger grödorna att det lurande missnöjet frestar instinkten att flytta vidare. Där man odlar där bor man. Såväl grönsaker som relationer. Som de entreprenörer vi är jagar vi alltid efter nya möjligheter. Numera har vi dock samlat vishet nog att lita på att en stängd dörr kan innebära ett öppet fönstret. Vi övar oss i tålamod och samlar erfarenheter som bekräftar vår tes: Det som ska bli bra tar lång tid att bygga upp. Under tiden knäcker vi i terapeutisk takt de egna torkade valnötterna från i fjol och tillsätter dem till det långsamt jäsande surdegsbrödet.

Vi är tillbaka i Oamaru, staden vi bodde och arbetade i ifjol. Stort som Arboga, precis vid havet två timmar från glaciärerna i Sydalperna. Vi är omgivna av gröna kullar med betande får, slätter med mjölkkor, en mäktig flod med isblått smältvatten från glaciärerna och havets strand med pingvinkolonier på våra fyra sidor. Fjolårets jobb avslutades i mars 2013 och innan vi for hem till Lännäs i maj fick vi nya jobbkontrakt av en ny arbetsgivare inför vår återkomst i oktober. En kvinnlig version av Carl-Jan Grankvist på Nya Zeeland, Fleur, skrev kontrakt med oss i maj. Hon anställde oss båda som bagare och barista för att tillsammans med en mexikansk kock och en inhemsk fiskexpert öppna en Saluhall i Gamla stan i Oamaru. Fleur är en godhjärtad, karaktärsrik kvinna i 70-års åldern med 50 år i branschen. Hon driver idag en välrenommerad fiskrestaurang tre mil söder om stan: Fleur’s Place i Moeraki. 

En unik restaurang helt byggt av återvunnet byggmaterial på en udde i Stilla Havet med egen fiskebåt utanför köksingången. Den nyfångade fisken nästintill sprattlar sig in på kockarnas köksbänkar och serveras färskare än någon annanstans på långväga kunders tallrikar. Gäster flyger in från när och fjärran med helikopter för denna kulinariska upplevelse och mötet med den passionerade och mångfaldigt prisade värdinnan Fleur själv skapar en dragningskraft som är unik! 

Restaurangens eget sjölejon kryddar bilden lite extra och brulépuddingen med de nybakade biscotti-skorporna till kaffet sätter guldkant på besöket. Denna kvinna visionerade alltså i maj för en ny matupplevelse i sina lokaler inne i Gamla stan i Oamaru. Hon ville bygga upp en Saluhall och där passade vår tioåriga erfarenhet med Englas Skafferi i Lännäs som i hand i handsken.

Tack vare vårt arbetskontrakt kunde vi under sommaren i Lännäs söka arbetsvisum och hus att hyra. Allt var förberett. Men nu i oktober, då vi återsåg vår blivande arbetsgivare på Fleur’s Place i Moeraki, förstod vi i ett slag att hela vår planerade tillvaro härnere på undersidan klotet verkligen hängde på en lös tråd.

Dagen före(!) vi anlände till Oamaru hade Fleur sagt upp hyreskontraktet på Saluhallslokalen. Under tiden vi tillbringade sommaren i Lännäs hade omständigheter ändrats och våra blivande arbetskollegor var ute ur bilden. Ekonomin hade satt stopp för projektet och Fleur hade varit tvungen att dra tillbaka sina planer på en ny kulinarisk upplevelse. Vi förstod alltså först när vi kom hit ner att det inte fanns något jobb för oss att komma tillbaka till!

Fleur har haft all anledning att informera oss om läget under sommaren men har av någon outgrundlig anledning valt att undlåta det. När vi väl träffades i Oamaru berättade hon dessutom att hon hastigt och lustigt blivit tvungen att operera bort ett bröst då hennes bröstcancer, som hon redan överlevt en gång tidigare, kommit tillbaka. Insikten om hur skör tillvaron är slog oss åter med kraft!

Vårt arbetstillstånd på Nya Zeeland baseras på oss som ”Skilled immigrants”, varför myndigheterna har specifika krav på oss att uppvisa vår direkta nytta i landet. För att kunna uppfylla kraven, och för att kunna sätta mat på bordet åt våra barn, behöver vi således jobb som bagerska och barista inom kort. Något som är svårt att lösa i en handvändning i ett samhälle som inte större än Arboga… Vi som familj har fått arbetstillstånd just för att det fattas Bakers på Nya Zeeland. Men eftersom det inte finns några Bakers finns det heller ingen verksamhet som är beroende av att anställa en Baker. Moment 22.

Vi kan flytta inom landet och hitta jobb någon annanstans. Men eftersom vi hade giltigt arbetskontrakt innan vi reste hit, skrev vi på ett hyreskontrakt på fyra månader för huset vi hyr här i Oamaru. Och det kan vi inte flytta på. Barnen vill vi heller inte flytta på i nuläget. Och inte oss själva heller. Vi vill vara här.

Vi har nu planterat vår köksträdgård och försöker i den finna ro att invänta en lösning. Vi känner oss trygga med att vi ska vara här. Nu.

Vi är tillsammans. Det är värt allt.