söndag 5 april 2015

10 mest saknade påsksakerna

1. Björkris med löftesrika musöron 
Barnen fick repa det inhämtade påskriset från höstlöv för att hitta den rätta stilen.
2. Vårsol 
Jag tvättade fönster igår på den varma hösteftermiddagen och lyckades frambringa lite vårkänslor ändå.
3. Kvalitetschoklad 
De foliebeklädda, marsmallowspåskäggen doppade i ljus, sockerstinn choklad är inte mycket att hurra för. Vi suktar efter Örebro Kaffe & Pralin.
4. Vita ägg 
Här lägger hönorna tydligen bara bruna ägg. Vi tjuvkikade i varenda kartong i stans alla Supermarket i jakt på vita ägg utan resultat. De är ju så mycket lättare att måla.
5. Påskfjädrar 
Vi glömde verkligen att be våra mammor skicka ner några färgglada påsar. De hade ju annars inte kostat mycket i porto…
6. Tiggande påskakärringar 
Inte trodde jag detta irriterande fenomen skulle bli saknat av oss. Men bilderna på Facebook av allas vänners söta små påskagummor gav oss lite hemlängtan.
7. Påskliljor 
Här blommar de ju i september… Vi får pynta med gula höstlöv.
8. Röd stenbitsrom till laxens romsås 
Lax odlad i det glasklara glaciärvattnet här på Nya Zeeland är fantastiskt smakrik, men lite fattig utan sin traditionella sås på långfredagen.
9. Smågodis 
Varje utlandssvensk förstår det fenomenet…
10. Hönor som lägger ägg 
Fråga oss inte hur hararna härnere får till det.
Påskhare.jpg

måndag 30 mars 2015

Ledande fråga?

Jag, Ingrid, har alltid haft en spännande relation till kraftiga elkablar. De har ofta gett mig ledning.

Vi hade kommit till en brytpunkt med vårt företag, vår familj och vårt äktenskap efter flera år av hårt arbete. Vi var tvungna att göra ett aktivt val för att kunna gå vidare, och valet var stupande nära till att bryta upp från allt och gå skilda vägar. Jag tog en av mina många problemlösarpromenader men kom bara en bit ut på grusvägen. Jag orkade bara tyst säga ”Jag kan inte mer nu, Gud. Visa mig vad nästa steg är.” Jag tittade upp och fann mig själv stå under en kraftledning som korsade vägen. Jag följde kablarna med blicken. Parallellt flög en grupp flyttfåglar i en vacker V-formation. Lite högre upp målade ett flygplan ett vitt streck på den skymmande himlen. Jag gick hem och bokade våra första fyra biljetter för familjen till Nya Zeeland. Vände riktning, valde aktivt att hålla ihop familjen och gjorde verklighet av det vi så länge drömt om.

Efter att ha pendlat till Nya Zeeland i fyra vintrar minns jag en annan problemlösarpromenad på samma grusväg. Vi hade satsat allt men stod i ett läge där vi inte kom vidare. Frustrerat ställde jag mig under kraftledningen i ett tamt hopp om att få ett svar på hur vi skulle gå vidare. Jag fick en känsla av att jag skulle vända mig helt om. Som en symbol för vidga perspektiven istället för att, som vi, envist stånga pannan blodig med vårt snäva förhållningssätt. Jag följde kraftledningen med blicken åt andra hållet. En bit bort tog ledningen en annan riktning. Precis så blev det. Vi bytte fokus och strax vände det. Något senare fick Livet en annan riktning och det blev möjligt för oss att söka uppehållstillstånd på Nya Zeeland.

Det är sällan man skriver om alla de tyngsta upplevelserna på vägen mot att förverkliga sin dröm. Det får ofta andra att känna sig illa till mods. Samtidigt kan det vara skönt att läsa att andra kämpar med samma sak som en själv, hur bra det än ser ut på utsidan. Jag gick en förtvivlad problempromenad på en annan grusväg i Landet Mittemot, utan någon som helt tro på problemlösning. Halvvägs var jag så uppgiven att jag la mig gråtandes i diket. Ingenting hände, ingenting uppenbarades för mig. Förrän jag till slut reste mig. Jag stod under en kraftledning och såg det plötsligt tydligt: Jag var på rätt väg, det var bara att fortsätta framåt längs den väg jag hade påbörjat. Kraftledningen följde grusvägen parallellt bort i horisonten.

Att kasta loss och följa sin dröm är fantastiskt. Ofta livsförändrande, omtumlande och ibland lite farligt för bekvämligheten.

Jag gjorde ett aktivt val vid den där första brytpunkten. Det förändrade vår familj för alltid. Men jag får egentligen skylla mig själv. Det stod ju ”Livsfarlig ledning”


lördag 28 mars 2015

Det bästa av två världar...

... finns runt vårt hus. Palmer och björkar.
Beställ boken PÅTÅR PÅ ANDRA SIDAN för att läsa om hur vi tog oss hit!





måndag 23 mars 2015

Marshmallowsbeströdda kullar



På farmen där vi nu bor är vyn fantastisk. 360 grader fri sikt, öppen himmel och gröna böljande fält med lagom dos svartvita mjölkkor, kolsvarta tjurar och ulliga får. Att sitta på terrassen och se solen dansa över fälten är svårslaget. Höra fårhundarnas skall i bakgrunden, lyssna till syrsorna som spelar i den varma sensommareftermiddagen och spetsa öronen till den inhemska Bellbird, som imponerar djupt för varje ton.


IMG_2213.jpg

Men för att skapa det drama som vi människor behöver får man, så här ute på vyschan, anta de utmaningar som erbjuds. En löprunda runt på farmen brukar vara mitt sätt. Böljande kullar omvandlas plötsligt till, i mitt tycke, branta bergssidor där benmusklerna tvingas samarbeta på en joggingtur i det kuperade landskapet. Jag känner mig alltid så peppad, smärt och smidig när jag kommer på idén med löprundan och hoppar i de färgmatchande löparkläderna. Men i språngmarschförsöket uppför kulle nummer ett kämpar jag med både kropp och själ för att skratta åt min egen uppenbarelse. När jag nätt och jämnt lyfter fötterna...

IMG_2208.jpg


På en runda tog jag med mig nioåringen, i ett infall av inspiration att övertyga honom om charmen i löpning. Med ett hopp om att skapa goda vanor hos nästa generation, typ. Fotbollskillen trippade nätt uppför hela första branta backen utan att ens bli andfådd. "Mamma, jag springer lite uppochner medan jag väntar på att du ska komma ikapp, så du inte känner dig ensam" Tack för den! Spegelbilden av min ospänstiga lekamen var brutal!
Idag efter min egen springrunda uppför – nedför – uppför dubbelt så högt – nedför och tillbaka samma väg igen stretchade jag de arma musklerna i solnedgången. Några fält bort arbetade några farmare enträget med att bärga det sista av höet. Väderprognosen pratar om regn imorgon så jag förstår om gubbarna lät middagen och farmar-frun vänta.

På vår väg in mot stan har vi kört förbi prydligt staplade rader av inplastat ensilage. Hösten står för dörren i Landet Mittemot och förberedelserna pågår inför vintermånaderna. Men något sockersött har legat över fälten och det tog ett tag innan vi satte fingret på vad det var. De enorma höbalarna, som brukar ligga retsamt mintgröna i kanten av varje fält har i år bytt färg till vita och rosa! Som jättemarshmallows skimrar de i solskenet. 

DSC_2695.jpg


Många färgkoder är nya för oss här i vår andra hemland. Om senvintern har alla kossor röda, gula och gröna markeringar på stussen. Efter lite forskning fick vi förklarat för oss att när tjuren gör entré i kohagen har han ett stort färgband på magen, och efter utfört tjänst har bakdelen av kossan fått "dagen färg". Man kan tro att det är för att han själv ska hålla reda på sina bedrifter, men det är ett färgsprakande evenemang för att farmaren enkelt ska kunna sortera kossorna efter beräknad kalvningsdatum. Ett första ultraljud som tjuren sköter själv!
Rosa ensilageplast visade sig vara allt annat än sockersött. I år var det farmarnas sätt att samla in pengar till "Rosa Bandet" kampanjen. De valde att använda enorma rosa plastband runt höbalarna istället för att sätta ett rosa band på rockslaget bland kossorna i kohagen! Cancer drabbar oavsett färg, yrkesklass och samhällsstruktur. Men är nog en sak vi i splittringens tid kan enas om: F**K CANCER!
.
Fuck cancer.jpg

.
Fotnot: Organisationen Ung Cancer driver kampanjen F**K CANCER där du kan stödja unga som drabbats av cancer. I deras webshop kan du köpa ett armband för att visa ditt stöd.

"Uttrycket Fuck Cancer rör upp känslor. Det orsakar diskussion och skapar debatt. Vi tycker att det är bra. För vi tycker att det är dags att vi börjar prata om cancer. Och vi tror att människor vågar och vill. Vi ser att behovet finns och att det enda som behövs är lite hjälp på traven. Att se ordet hjälper. Att säga Fuck Cancer hjälper."

torsdag 19 mars 2015

Patsys sista dag på jorden



Nu börjar det äntligen röra på sig!
Tillvaron har stått still under en månad. Deppiga dagar har avlöst varandra, då vi hela tiden stoppats för kontroll bakom varje krök och varit beroende av alla för allt. Både praktiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Det är vi egentligen fortfarande, men hittade häromdagen ett nytt driv att kämpa vidare mot vår dröm. Vi är ju så nära målet nu...
Livsmedelsverket tuggar just nu på våra 150 sidor ansökan och vi hoppas vi får besked snarast. De har lovat tre veckors handläggningstid som längst. Med risk för att vi då får ett nej och måste börja om. Men tänker man på det vill man helst inte gå upp alls om mornarna... Så vi försöker låta bli. Fokusera på allt vi faktiskt kan påverka och istället gå vidare med.
Igår fyndade vi på Återvinningscentralen. Bänkskåp av superduperkvalité täckta av flera ingrodda lager kökshistoria. Tack vare att inga andra än vi såg skatten under smutsen fick vi dem hemkörda för en spottstyver. De var bara glada att bli av med "eländet". Eländet har gjort mig, Ingrid, lycklig i dagarna två då jag med min nya såg fått sätta mina och sågens tänder i virket. Det är så obeskrivligt skönt att få göra något praktiskt iklädd snickarbyxor efter månader och månader vid datorn. Tryckfärdiga filer av vår nya bok, ny hemsida, webbutik, tittarmejl, ny resebyråtjänst, myndighetsansökningar och byte av bank har ockuperat vår tid vid varsin skärm.
DSC_2667.jpg
 
Som en symbol för att vi nu sätter igång med allt praktiskt på allvar tog Ola igår steget: Förra husbilsägarens framlidna svärmor fick gå in i evigheten för gott. Hennes stripade namn på överslafens front , loggan som fått ge namn åt fordonet, fick ge vika för varmluftspistolen. Patsy är nu en skugga blott.
 
DSC_2710.jpg

fredag 13 mars 2015

Reduse, reuse and recycle








Härom veckan hämtade vi virke uppe hos en farbror. Han återbrukar gamla rivningshus byggda av Nya Zeeländskt ädelträ om omvandlar dem till nya konstverk. Han lever på en vidsträckt farm med utsikt över snöbeklädda alper och dalens turkosgröna flod. Marken han äger är, efter en sommar med extrem torka, så torr att gräset prasslar i vinden.

Hans eget hus och hästarnas stall är helt byggt av återvunnet material och i kranen rinner vatten från direkt från glaciärfloden. Elen kommer från takets solpaneler och livet går lite långsammare. Han försörjer sig och sin fru på att ge lektioner i squaredans och att sälja egensnidade torkställningar att hänga ovanför den öppna spisen.


201501201715.jpg
Det återvunna virket vi fick med oss hem i vår lilla Mazda Familia ska bli en ny köksbänk i vår foodtruck. Barnens rektor har hjälpt oss i sin snickeriverkstad med att hyvla och stavlimma de gamla brädorna och träet har fått tillbaka sin ädla lyster. 

Slipmaskinen surrade under våra händer i fyra timmar häromdagen och blev len som en babyrumpa. Danish oil är vad rektor Mr Shirley föreslår och det är med vördnad vi kommer såga till bänkskivan för att passa in i vårt nya rullande cafékök.

Ingrid slipar.jpg

När kameran slutat rulla, del 2 av 2



Januari

När husbil, körkort och hemskolning var avbockat på listan behövde vi skissa på försörjningsplanen. Så det gjorde vi! Husbilen är stor nog att genomföra något vi länge drömt om: att bygga en foodtruck och försörja oss på espresso och surdegsbröd. Vår housetruck hade redan en fullstor ugn inbyggd!
Men för att försörja sig på espresso behövde vi få tag på en bra espressomaskin. Så det gjorde vi! Ju mer vi lärde oss, desto dyrare förstod vi att en maskin var. Särskilt en som levererar jämn kvalité oavsett väder och vind på skumpande vägar i en foodtruck. Efterforskningar i hela cafébranschens espressomaskinsvärld visade att de flesta leasar sin maskin av sitt lokala kafferosteri. Men vi förstod snabbt att få hade lust att släppa iväg en maskin på vägarna. Modlösheten smög sig på. Tills en produktutvecklingsansvarig på Underground Coffee ville prova det ingen annan gjort tidigare. Detta kafferosteri, som började sin framgång i en källare med få mynt på fickan, har valt att tro på oss. De kommer satsa på vår galna idé med en sprillans ny espressomaskin till vårt rullande hem!
O Barista tWC.png

För att espressomaskinen ska kunna användas i vår foodtruck så behövde elen göras om. Så det gjorde vi! Grannen på farmen är lämpligt nog elektriker och han har guidat Ola i allt som behövde installeras och kopplas om så att solceller, generator och elkabel på marknader kan användas efter behov som vår foodtrucks elförsörjning.

Husbilen är byggd i aluminium men inredd i ädelträ. En inredningsstil vi vill följa även i caféköket och vi behövde således få tag på liknande virke. Så det gjorde vi! Vi reste upp till en man som lever off the grid mitt ute i vildmarken. Självförsörjande på vatten och el via egna naturkraftverk har han en passion för återbruk och tar till vara rivningskåkar byggda i oersättligt native timber. Med hjälp av barnens skolrektor och hans snickeriverkstad kunde vi hyvla, limma ihop och slipa till brädor från en gammalt sekelskifteshus och omvandla det till byggmaterial för vår foodtruck.
Februari
Målet tycktes vara inom räckhåll, men här såväl som hemma krävs tillstånd av Livsmedelsverket. På Nya Zeeland är reglerna inte lika rigida som i Sverige, så den myndighetspersonal vi pratade med var idel positiva. Det här skulle vi ordna! Men då vi nu vill göra vad ingen tidigare har provat så finns det inga blanketter för vår verksamhet. Blanketter för "Kommersiell matlagning i privat kök" och "Foodtruck" finns. Dock har ingen tidigare kombinerat de två i ett och samma fordon. Allra minst med barn! På Nya Zeeland finns en stark entreprenörsanda och inställningen är allt som inte finns kan skapas. Livsmedelsverket ombad oss således att själva författa ansökan utan blanketter. Så det gjorde vi! På myndighetsengelska med alla de rätta termerna. 150 sidor byråkrati med allt från kalibreriing av kyltermometer till riskfaktorer vid vattenrening i ett ambulerande fordon.
Mars
Nu väntar vi på besked och vill inte börja bygga caféköket innan vi fått våra ritningar godkända. Vi ligger två månader efter vår planering och är en aning stressade över att ha missat högsäsongen då hösten är på ingång. Men bra saker som ska vara länge tar lång tid att bygga upp…
Under januari och februari har vi jobbat mot Nya Zeeland på dagarna och mot Sverige på nätterna. Vi har precis publicerat vår nya bok. För att kunna styra precis hur vi ville ha den gav vi ut den själva. Vi behövde således lära oss allt om förlag, tryckbara filer, ISBN-nummer och pliktexemplar. Så det gjorde vi! Vi gjorde vår egen layout och levererade allt direkt från vår dator till tryckeriet. Vi behövde förstå termer som big, folieprägling, bleed och kapitälband. För att sedan kunna sälja boken krävdes en ny hemsida med en webbshop, så det använde vi nätterna i februari för att skapa. Och för att kunna sälja boken i handeln behövde vi lära oss distributionspolitiken inom bokbranschen i Sverige, så det gjorde vi! Vi har på allt sätt försökt förbereda vad som komma ska.

Sǻ nådde vi till slut månaden mars och tyckte att vi behövde vila lite. Så det gjorde vi!
Hemskolningen är igång, husbilen har fått ny toalettspolningsmekanik och espressomaskinens eldragningar är färdiga. Livsmedelsverkets har våra papper på sitt bord och vi håller nu alla tummar och tår för att vi gjort tillräckligt.
"But don´t hit the road until you are happy" som en klok vän sa. Vi litar på att förberedelserna är mödan värt!
Vårt liv på undersidan och på ovansidan av klotet står båda i vänteläge. Spännande är bara förnamnet!
ATNP Swingbridge.png

torsdag 12 mars 2015

Efter kamerans slutat rulla, del 1 av 2

Vad hände egentligen när kameran slutat rulla och det sista var filmat för serien Familjer på Äventyr? Producenten för hela produktionen mejlade just : "Vart jag än går får jag ständigt frågan om vad som händer nu och hur ni har det."

Vi har bestämt oss för att skriva ikapp för att sedan kunna låta er följa med på äventyret i nuet.
IMG_1980.jpg
DEL 1 av 2
Oktober
Det är nu tre veckor det sista avsnittet sändes på SVT1 och tittarna lämnade oss vid havet på fårfarmen Te Hapu. I själva verket var det i oktober 2014. Några dagar efter att seriens avslutningsscener spelats in på de gröna kullarna sammanstrålade vi med TV-teamet i byn Takaka för att filma några kompletterande scener. Engla på sin ridlektion, Alvin och Ola som spelade fotboll med fårhunden, några sista intervjuer och den fejkade pizzalunchen som till slut hamnade i avsnitt fyra.
A och hund.png
När producenten strukit allt på sin lista delade vi en sista kopp kaffe med filmteamet efter tre veckors intensiv dygnetruntsamvaro. Intrycken var många, känslorna i oordning men själen glad. Med 90 timmars inspelat material i bagaget rullade producenten, kamerakillen och ljudteknikern iväg i den hyrda RAV4 strax före skymningen. Vad skulle hända nu? Helt plötsligt var vi lämnade ensamma med vår ovissa framtid.
Minns ni scenen där vi letade efter tillfälligt arbete på en anslagstavla och hittade jobb på the Wholemeal Café? I själva verket satt den tavlan inne på the Wholemeal och scenen var högst regisserad för att producenten skulle få ihop storyn. Lappen som egentligen fångade vår uppmärksamhet löd "Housetruck For Sale". Återigen hade the Wholemeal Café - högst oväntat - gett oss en ny vision för framtiden! Husbilen som var till salu stod parkerad ett kvarter bort och när inspelningarna var avslutade vågade vi oss dit.
Vi konstaterade två saker: det var våra drömmars husbil och den var på tok för dyr. Istället försökte vi koncentrera oss på verkligheten. Så här någon vecka in i oktober reste vi som planerat ner till vårt hyrda hus på kullen i Oamaru och barnen började skolan nästföljande måndag. Vardagen gick igång med simskola, lunchlådor, veckohandling, tvätt och läxläsning. Ola skrev resereportage till svenska tidningar, Ingrid skrev på vår andra bok och vi pustade ut i stillheten på farmen.
November
Oktober passerade och ingen av oss nämnde husbilen. Men till slut uttalades det vi alla gick och ruvade på: Husbilen var vårt drömhem och vi bara måste våga satsa!
Vi skulle bli tvungna att ta ett lån, och behövde således sätta oss in i den Nya Zeeländska bankpolitiken. Så det gjorde vi! Vi översatte bokslut till affärsengelska, fixade bankintyg som referens och lärde oss om Nya Zeelands skyhöga räntesatser. Förstod - efter många initierande ja som vändes i nej - att vi inte kunde få huslån för ett hus på hjul, inget billån för en lastbil med hus på flaket och att vi inte kunde få företagslån till en foodtruck eftersom vi skulle bo i den. I flera veckor arbetade vi heltid med att knäcka frågan och var nära att ge upp. Då skrev en vän på Facebook: "Det finns en dold dörr. Stanna upp och titta noga"
En enkel mening, men så avgörande. I vår iver att lyckas hade vi helt missat lösningen. När vi varsamt knackade på den dolda dörren så öppnades den!
Under hela bankhistorien i november levde vi med stressen att någon av de andra spekulanterna skulle nypa husbilen före oss. Alla andra hade dock samma finansieringsproblem som vi, och husbilsägaren hann bli desperat och sänka priset med en tredjedel. Som hittat! Vårt lånelöfte räckte precis och vi kommer aldrig glömma telefonsamtalet den eftermiddagen i november: "Vi tar den! Vi har pengarna. Vi för över en handpenning på studs!"
December
Husbilen var äntligen vår! Men för att kunna hämta vårt nya hem behövde vi ta lastbilskörkort. Så det gjorde vi! Under december tentade vi av körkortsteori för lastbil på engelska i vänstertrafik. Och lärde oss att lasta en långtradare ifall vi nu mot förmodan skulle behöva kunna det vid senare tillfälle. Rear overhang, tandem axle, secure load against headboard, Gross Vehicle Mass, flush lane, exhaust break… Vi tog en intensivkurs med körlektioner för att till slut klara vår uppkörning för lastbilskörkort.
Innan vi vågade köra hem vårt nya hem strax före jul övernattade vi på en camping. Vi behövde förstå hur man kopplade gasen, vattnet, solcellerna, avloppsslangen och växlingsspaken. Så det gjorde vi! Övade på hur man backar en tio meter lång housetruck, parkerar på en stormarknadsparkering och parerar rusningstrafik genom storstan en lördagseftermiddag strax före jul.
Med husbilen parkerad hemma på farmen var lyckan stor! En kringresande äventyrlig framtid i ett av världens vackraste länder låg inom räckhåll för familjen. Men för att säkerhetsställa barnens skolgång behövde vi lära oss allt om home schooling. För att inför myndigheterna kunna garantera barnens utbildning måste man skapa en individuell läroplan för varje barn och få dem godkända av Nya Zeeländska Skolverket. Så det gjorde vi! Genom djupstudier av den Nya Zeeländska läroplanen författade vi två egna. På myndighetsengelska med alla de rätta termerna. 52 884 tecken byråkrati. På självaste julafton kom brev från Skolverket och "Exemption for homeschooling" med posten.
Fortsättning följer i morgon i del 2

onsdag 11 mars 2015

Drömmens förverkligande

Nu är vår nya hemsida klar så bloggen kommer så småningom flytta in där! Men vi kör dubbelt ett tag - samma inlägg både här och där.

I morse vaknade nioåringen och hade fått en vision. Han skulle gräva en grop så stor och djup att han skulle kunna gömma sig i den. Full av inspiration och övertygelse framförde han sin projektplan och undrade vart man kunde få tag på en spade. Jag bet mig i tungan med att inte ifrågasätta projektet. På Nya Zeeland har man utlyst nationell torka och marken på vår tomt är hård som cement.
”Kul! Spade finns nere i skjulet bredvid farmarens fyrhjuliga motorcykel. Vet du vart jag menar?” Glad i hågen knallade barfotabarnet nerför backen och kom åter med spaden över axeln. Efter min korta instruktion om hur man bäst gräver med hjälp av skobeklätt fotarbete satte han igång.



Ofta är det en vision eller en önskan som får oss att börja drömma. Drömma om hur det skulle vara om bara… Vår son har väldigt lätt för att gå från idé till handling, ett steg som annars kan vara det första hindret för att våga följa sin dröm. Att kasta loss. Skrida till verket. Det handlar faktiskt mest om att bestämma sig.

Han är heller inte rädd för att lära sig nya saker, anamma nya metoder eller anpassa sin plan efter de problem han möter. Ofta kan man finna sig lite förvirrad när man väl bestämmer sig för att förverkliga sin idé. Osäkerheten smyger sig på, eftersom man inte provat tidigare, och med osäkerheten kommer tvivlet. Kommer jag att klara det?

Vår son hade en liten dipp där. Men valde efter en vattendrickarpaus att inte ge upp. Han hade format sin målbild och var beredd att kämpa!
När man kartlagt problemen och skapat sig en mer verklighetsförankrad version av sin drömbild gäller det att hitta åter till sin drivkraft. Låta modet överträffa rädslan och helt enkelt fånga tillfället!

I en adrenalinkick av att faktiskt ha gjort slag i saken, vågat möta utmaningarna och fångat tillfället har förväntningarna automatiskt byggts upp. Men snart inser man att förverkligandet tar så oändligt mycket längre tid än man trodde. En modlös känsla infinner sig och orkeslöshet drabbar en. Var det inte mer än så här?

Vårt barfotabarn lämnade sin vision åt sitt öde i den påbörjade gropen. Här någonstans i processen satte han ner spaden i jorden men fortsatte aldrig… Jag ger honom min fulla förståelse och tycker han presterade långt mer än vad jag själv hade gjort. Förmodligen för att hans målbild var så stark… jag själv har aldrig drömt om att få gömma mig i en grop! Vissa drömmar ska aldrig förverkligas. Vissa drömmar kan inte förverkligas.  Men de allra flesta drömmar går att förverkliga om man tar sig förbi det här stadiet: den trägna vägen.

För femton år sedan fick vi visionen att en gång resa runt Nya Zeeland i vår egen husbil. Vi har genom vått och torrt hållit fast vid den drömmen och har idag - till slut - nått vårt mål. ”Påtår på andra sidan” som vi kaffeälskare kallar det. Om det har vi skrivit en bok. Om de 6 stegen för att förverkliga sin dröm.

Först och främst behöver man lämna det tillrättalagda och kasta loss. För att sedan möta sig själv, sin dröm och i den hitta sin självständighet. När möjligheten väl passerar behövs modet att fånga tillfället. Längs den trägna vägen utrustas man, så när den sista stora utmaningen kommer är man redo. Valet att fortsätta är då enkelt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Belöningen kommer när man övat upp sin uthållighet. Då finns det påtår att få på andra sidan.


lördag 7 mars 2015

Nu är vår nya hemsida klar så bloggen kommer så småningom flytta in där! Men vi kör dubbelt ett tag - samma inlägg både här och där :) 

Vi har fått många nya läsare efter vår medverkan i SVTs Familjer på Äventyr. Alla kanske inte känner oss så väl än, så vi klistrar in den presentation vi gjorde av oss själva på Resemagasinet Vagabond. Den skrev vi alldeles nyss när de välkomnade oss som sina nya bloggare.

Familjen Hoelstad

"Vi är en familj på fyra som längtar efter att leva. Lite långsammare, närmre varandra.
Vi mäter tillgångar i tid och känner Livet i oss när våra sinnen fullt ut kan uppleva det vi möter. En piskande storm som river i håret, ett nybakat surdegsbröd som återkallar goda brödminnen eller doften av hemma efter många dagar på resa.
Alvin är familjens inspiratör och vaknar tidigt varje dag full av kreativ energi. Han är vår trummis och dessertexpert. En väldigt eftertänksam och omtänksam tioåring som med sin enorma teamkänsla håller ihop såväl familjen som fotbollslaget. Han som fick alla att skratta på släktmiddagen redan som sexmånaders bebis gör Livet mer lättsamt!
Engla la huvudet på sned åt nya bekantskaper redan som ettåring. Först betraktande men snart med ett godkännande leende. Vår trettonåring betraktar, tar in och bearbetar för att sedan möta Livet med en fascinerande säkerhet. Hon konsumerar böcker i samma takt vi andra andas och fascineras av hästar. Hon är trofast, uthållig och jämn. Följer med nyfikenhet de stigar hon finner och skapar en väg där hon inte ser någon upptrampad.
Mamma Ingrid personifierar Five seasons in a day. Mycket av allt. Hjärta, smärta, tårar och skratt! Hjärnan arbetar snabbt, ofta i nya banor och alltid med analysfunktionen på. Hon leker gärna med ord, och låter fingrarna flyta över pianotangenter eller gitarrhalsar. Har många strängar på sin lyra och skapar inte sällan en egen stress av sin flödande kreativitet… Började som hemtjänstassistent, fortsatte som socialarbetare,  skivproducent och ljudtekniker för att senare som mamma sadla om till surdegsbagare, författare och kursledare. Stark på ytan, skör inuti och väldigt ofta på bete utanför den givna ramen. ”Varför inte?” är Ingrids ledord.
Pappa Ola är mångsysslarnas förstepilot. Uthållig som få, nyfiken som färre och livskonstnär som färst. Han räds sällan nya utmaningar – han hittar drivet i dem. Från svagströmselektriker, taxichaufför och teaterpedagog har nyfikenheten tagit honom runt klotet som barista, trädgårdsmästare och reseledare. Av drivved från långa stränder, specialskruvar och lite elkabel skapar han de mest förunderliga armaturer. Av  espressokaffe, skummad mjölk och gott sällskap skapar han tid för Möten. ”Det borde gå” är hans motto.
Tillsammans är vi familjen Hoelstad och hemma utgörs av de fyra hörnstenarna i vår familj. Hemma är där vi befinner oss – tillsammans i nuet. Vi har pendlat mellan Sverige och Nya Zeeland i sex år och har precis arbetat oss till uppehållstillstånd i Landet Mittemot. Nu har vi således två hemländer och har hittat vårt första Nya Zeeländska hem: en housetruck – en stor husbil – som vi bygger om till en foodtruck.
Allt började när vi som nygifta backpackade runt Nya Zeeland i en bajsbrun Toyota Corolla. Där och då fick vi en speciell kärlek till landet och en dröm om att en gång leva där som familj. På the Wholemeal Café på nordspetsen av Sydön föddes visionen till det vi under tio år byggde upp som Englas Skafferi i Lännäs utanför Örebro. Vi renoverade en gammal folkskola från 1842, skapade ett vackert hem på undervåningen och ett genuint lantcafé med surdegsbageri på övervåningen. Vi drömde ständigt om att åka tillbaka, men det passade aldrig. Efter sex somrar med Englas skapade vi slut tillfället och reste tillbaka runt klotet med en 4- och en 7-åring. På familjeäventyrets första dag köpte vi en bil vi kunde sova i och arbetade oss runt på farmer mot mat och husrum. Vi lämnade vår bil hos en vän i hopp om att kunna återvända och lyckades återskapa äventyret året efter. Inför tredje resan fanns plötsligt möjligheten att få arbetstillstånd downunder som bagerska och barista under det svenska vinterhalvåret. Vi har sedan dess haft möjlighet att leva vårt liv efter högsäsong och njuta det bästa av två världar.
Vår främsta drivkraft är att uppmuntra andra att hitta sin passion. Sin dröm.
Passionen driver oss i hur vi lever. Äventyret har egentligen bara börjat!

onsdag 4 mars 2015

Vad är egentligen ett äventyr?

äventyr [ạ̈:venty:r] subst.
spännande upplevelse

Under januari och februari, när SVT:s visat serien Familjer på Äventyr, har samtalsämnet hos många cirkulerat kring just Äventyr.
Om modet att göra något man drömmer om och önskan om att kasta loss från det invanda. Eller kanske den hårfina gränsen mellan inspirerande mod och dumdristigt risktagande?
Med vår medverkan i serien har vi haft en egen önskan: att inspirera andra att hitta sin passion, sin dröm och att våga sig ut på sitt eget äventyr. Det är ju få som ska vandra den väg vi har valt och ännu färre som ska följa den dröm som vi har haft. Äventyr ser så olika ut. 



När jag, Ingrid, under några år begränsades i vardagen av en tuff utbrändhet var en veckohandling på Ica ett enormt äventyr. Det kunde sluta hur som helst. Hjärtklappning inför att behöva välja det mest prisvärda kycklingen eller mötet av någon jag inte sett på länge kunde få mig att lämna kundvagnen mitt i gången, vända och gå ut igen. Oftast klarade jag mig hela vägen genom kassan tillbaka till bilen, dock kallsvettig och yr. Men självkänslan växte inuti för varje gång jag kom i mål. Ett äventyr har alltid spänningsmoment och det är inte alltid de delarna är kittlande positiva.

För våra barn var det ett äventyr att härom veckan äta en semla! Det var sex år sedan vi var i Sverige sist på fettisdagen, men i år fick bagarna barn smaka. En spännande upplevelse med enbart positiva ingredienser som bringade smakminnen från farmor hemma i Sverige. Ett äventyr är för någon att gå utanför ytterdörren, för en annan att prova något man länge drömt om. Ett äventyr stavas för en tredje att släppa kontrollen och för en fjärde att tänja gränsen lite mer än sist. På jobbet, gymmet eller i en relation.

Vi fick en bloggkommentar från en tittare som gav sin syn med en härlig vinkling:
”Jag tycker tv-serien har varit inspirerande och att ni alla fyra härliga familjer har bjudit på er själva. Jag planerar inte något så stort, men inspireras att göra helt andra äventyr som jag drömmer om. Att få in äventyr i vardagen tycker jag är ett äventyr!”

Det är precis vad vi hoppas kunna förmedla. Inspiration till Livet själv.

Äventyr finns mitt i nuet om man stannar upp och tittar noga.
Det handlar nog mycket om mod. Men modet behöver bara vara lite större än rädslan för att man ska våga kasta sig ut och fånga en gynnsam vind. Lita på sina vingar och våga tro att det bär.

äventyr [ạ̈:venty:r] subst.
spännande upplevelse


Nu är vår nya hemsida klar så bloggen kommer så småningom flytta in där! Men vi kör dubbelt ett tag - samma inlägg både här och där :) 

Vi har även blivit inbjuda som nya bloggare på Vagabonds Resemagasin.


onsdag 25 februari 2015

Nu kör vi dubbelt ett tag

Nu är vår nya hemsida klar så bloggen kommer så småningom flytta in där! Men vi kör dubbelt ett tag - samma inlägg både här och där :) 

Vi har även blivit inbjuda som nya bloggare på Vagabonds Resemagasin.



En ny spännande fas börjar lagom till hösten inleds här nere på undersidan klotet. Den bästa årstiden om ni frågar oss. Varmt i havet, färska grönsaker och frukt bakom varje krök och varmt, stabilt väder.


Sockervadd åt folket!

Så var serien om vårt liv fram till idag avslutad. Äntligen fick Engla rida och Alvin dribbla lite fotboll. Vi satt alla fyra med ett stort leende på läpparna efter sista vinjetten. Det har varit en omvälvande resa för oss att finnas i så många svenska vardagsrum under sex veckor.

En förmån.
En utmaning.

Vi har både gråtit frustrerat och skrattat högt åt det som visats. Blandade känslor. Precis som det ska vara när man delar så mycket, antar vi.

SVT lyckade på pricken knyta ihop familjen Hoelstads story till vår känsla: Äntligen Påtår på andra sidan.

Vi får många varma och glada tittarmejl. De vanligaste frågorna är nog vad många tittare undrar:
Men - hur gjorde ni??
Hur orkade ni?..
Hur klarade ni hinder och motgångar?
Hur löste ni det praktiska med hus, barnomsorg, skola, jobb, familj, vänner och kompisar...

Under fem år har vi skrivit ner hur vi gjorde, tänkte, kände och valde. 

Och förra veckan kom boken från tryckeriet!
"Påtår på andra sidan" - om konsten att förverkliga sin dröm.





Vi rekommenderar den varmt! Den innehåller det bästa vi kunde komma på, de snyggaste bilderna vi har tagit och mycket av det vi hoppas förmedla:

Nuet är allt vi har. Krama de du älskar, fånga tillfället och lev din dröm!

Själva bygger vi vidare på nästa dröm: vår foodtruck. Alvin vill ju köra igång med sin sockervaddsbusiness!




tisdag 24 februari 2015

Uppdatering av foodtruckprojektet

Idag har vi tagit ett stort steg i rätt riktning. Skönt!

På Nya Zeeland finns, precis som i Sverige, restaurangbranschens värsta fiende, trots att de själva försöker säga att de är till för vårt eget bästa. Livsmedelsverket.

I landet här nere håller de på att luckra upp rigida lagar från 1981 och i större grad tillåta kommersiell verksamhet utifrån ett privat kök. De godkänner också numera food trucks, det vill säga bilar eller vagnar som rullar runt efter behag och serverar mat där folk för tillfället befinner sig.

Men hittills har ingen kommit på idén att kombinera de två i ett och samma fordon. Förutom familjen Hoelstad.

Vi börjar vänja oss vid att det sällan finns rutor för vår entreprenöriella livsstil. Vi vill bygga ett cafékök i vår nya housetruck för att kunna försörja oss på espresso och surdegsbröd när vi reser runt på äventyr i Landet Mittemot.

I Sverige hade man sagt att det inte är genomförbart. Barnen kan nysa i sitt hem och någon kan bli förgiftad om en bacill råkar hamna i kaffemuggen med plastlock. Punkt.

På Nya Zeeland däremot uppmuntrar man ständigt nya idéer men lägger krav på den som kommit på idén att lista ut hur den ska genomföras. En mentalitet som passar oss utmärkt.

Det finns således ingen blankett för att driva kommersiell verksamhet i ett privat kök i en foodtruck som man har som hem. Detta har försenat oss sex veckor i nuläget då vi har slussats runt till varenda anställd på Sydöns myndighet för Livsmedelskontroll. Det fascinerande är att 99% av myndighetspersonerna vi talat med har varit oerhört positiva till idén och på allt sätt uppmuntrat oss att fortsätta driva vårt projekt. Trots att ingen har gjort det förut och ingen egentligen vet hur det ska göras för att bli godkänt. De vi på rad har hänvisats till har dock, efter några dagar, insett att det egentligen inte är de som har makten att ta beslutet om ett godkännande och vi har därför hänvisats vidare igen.

Efter några veckors telefonjagande har vi nu hänvisats myndighetslaget runt och är tillbaka hos den person där vi började. Han - som är lika glad för att höra från oss igen - mejlade över alla blanketter som finns, men som inte kan appliceras, och bad oss helt enkelt uppfinna en ny blankett. Så det har Ola gjort. Han är numera expert i Livsmedelslagar på myndighetsengelska och har idag avslutat ett 14-sidigt dokument som innefattar hela vår affärsidé ur ett Livsmedelskontrollerat perspektiv.

Efter 1,5 kg ansökningshandlingar för uppehållstillstånd, körkortsteori-inläsning för lastbilskörkort i vänstertrafik och läroplansbyggande för båda barnens hemskolning ser vi denna inskickade ansökan som grädde på moset. Snart så! :)

Vi firade med varsitt Ballerinakex. Lyx för bagarns barn på andra sidan klotet!

lördag 21 februari 2015

Vilka tror vi att vi är?

Regnig, mörk kväll. Den första på flera månader. Sommaren har verkligen varit underbar här nere i år. Ni vet den där goa känslan att få dra fram mysbrallorna efter veckor av shorts?

Lilleman har krupit ner i sin säng för natten och har tillsammans med pappa guppat av skratt åt komiska, fjantskrivna böcker från biblioteket. Dålig humor och helgalna berättelser har fått nioåringen att plöja böcker som aldrig förr. Grabbhumor som mamman försöker le åt men inte förstår...

Tomatplantorna utanför fönstret suger åt sig varje regndroppe och jag är övertygad av att de, liksom vi, finner vila i att slippa undan solens stekande strålar ett tag. Ikväll började vi titta på den första filmen i serien Sagan om Ringen, som faktiskt bara Ola sett tidigare, och smålog åt hur Nya Zeeländsk filmmiljön verkligen är. Hur mycket av Tolkien våra favoritplatser här nere i Landet Mittemot andas. Vi trodde aldrig att vi skulle bli hemmablinda i den storslagna naturen, som många infödda är, men insåg att vi lutar ditåt. Vad trist människan är egentligen... Det hänger förmodligen ihop med att vi knappt har tillbringat tid utomhus de senaste månaderna, hur knäppt det än kan låta. Det är vår första sommar på tio år som vi tillbringar utanför ett cafékök och ändå håller vi oss inomhus!                                

Men jag tror vi befinner oss i ett standby-läge. I väntan på att komma iväg i vår husbil där utomhus blir vårt vardagsrum, där köket är för litet så man sätter sig på trappan och skalar potatis. Där husbilen blir som ett skydd för natten och dagen tillbringas utanför i den miljö man parkerat sig i. Men det återstår att se. Vi människor har ju en förmåga att tänka "sen" och "om bara". Vi kanske inte alls kommer bli sådär friluftiga som vi inbillar oss att vi vill vara. Vi kanske bara kommer dra på oss mysbrallor och kura ihop oss inne i husbilen... Och fundera över varför vi skulle bo i en sån nu igen, då det egentligen bara är trångt och opraktiskt med två stora barn.

Men det är något som driver oss, vi bara måste prova. För att inte sitta på hemmet och undra hur det skulle ha varit.

Det enda vi är säkra på är att vi kommer bli överraskade. På ett eller annat sätt. Och det är nog vad som lockar oss. Det äventyrliga i att frångå det trygga och vinna det oväntade.

Food truck på gång!

video

Vi får många frågor om vad vi gör just nu.

Man kan sammanfatta det som att vi försöker få Livsmedelsverket 
att förstå vilken bra idé det är med ett café i vår housetruck. 
Det kommer gå, vi har bara inte kommit på hur riktigt än.
De letar fortfarande efter rätt blankett...


fredag 20 februari 2015

Påtår på andra sidan

Nu är vår nya bok här!

P R O V L Ä S och tjuvkika på den här länken.
B E S T Ä L L direkt hem till dig på vår nya hemsida.

Vi tog mod till oss och skrev, fotade, formgav och gav ut vår nya bok själva.
Vi har ingen egen mastodont-stor PR-maskin att nå alla härliga tittare, utan är bara några enkla entreprenörer med massa kreativitet och energi.

Du kanske vill hjälpa oss att tipsa om boken på facebook? Dela gärna från den här länken, där finns en facebook symbol. 
Eller berätta om den på jobbet, på gymmet eller för förskolefröken.

Det skulle vara fantastiskt roligt om våra erfarenheter kunde få fortsätta inspirera. För det är egentligen bara det vi vill: peppa andra att de klarar mer än de tror. Det är vad det mesta går ut på för oss. 



onsdag 18 februari 2015

Att vara på teve

Ingrid skriver på fb:
"Idag kände jag mig bara arg, irriterad och gnällig redan när jag vaknade. Jag lever i äventyret på Nya Zeeland, men märker att jag inte har något att berätta. För jag har helt enkelt inte varit där jag är på väldigt länge. Min uppmärksamhet har under flera månader - genom kommunikation på fb, via mejl, blogg, tidningar, reportage och TV varit fäst på Sverige. Baksidan med internet. Idag bara som ett dränerande hål. Nej, dags att resa tillbaka dit det började: till hjärtat av vår lilla familj!"

Inlägget refererade till en mycket tänkvärd text av Tomas Sjödin. En kille som har tänkt.


Att dela med sig av sina livsval på SVT var lite klurigare än vi trodde. Men så har vi ju heller aldrig gjort det tidigare. 


Ett TV-team följde oss när vi lämnade vårt hus i Lännäs och filmade våra äventyr under tre veckor här på Nya Zeeland. När det var färdiginspelat pustade vi ut och tänkte "Det var det. Bra jobbat, det gick ju bra!" För det gjorde det verkligen. Trots att det var några intensiva veckor och vi var nybörjare framför kameran. 

Hela upplevelsen var väldigt rolig och enormt lärorik. Det var fascinerande att möta omgivningens reaktioner när man var uppbackad av ett filmteam - dörrar öppnade sig överallt och röda mattan rullades ut! 90 timmar inspelat material, varav 20 timmar i intervjusituation på en stol, tog på naturligtvis på krafterna. Att äta mat, borsta tänderna, bli regisserad att krama en kär vän igen för att kameran inte var redo, peppa barnen att ställa upp en gång till, minnas att stänga av mikrofonen när man gick på toan, försöka förklara allt från varför vi valde varandra till hur vi ser oss själva om tio år... framför en kamera... det var - annorlunda! Inte pilla näsan liksom eller säga fula ord i ren irritation.

Det överraskande momentet var nog att själva se det som visades på TV för svenska folket. Vi tycker att serien har varit jättefin och är verkligen glada för att få vara en av de fyra familjerna. Inget har visats som vi inte har sagt eller gjort, f
örstås. 

Men det ihopklippta materialet berättar en story som vi inte riktigt känner igen. Inte felaktig, bara väldigt, vad ska man säga, regisserad. Konstruerad för att "tittarna skulle kunna identifiera sig". Det finns så mycket andra dimensioner vi skulle vilja ha förmedlat, förklarat och visat. Det har varit mycket fokus på oss som medverkar, inte så mycket visat av kontexten vi som olika familjer befinner oss i. Själva tycker vi inte att vi är särskilt intressanta. Mer intressant är det underbara landet vi har förmånen att få ha som andra hemland. Kanske hade vi hoppats att det skulle framkomma lite mer varför vi har krånglat med att pendla just hit i sex år. Och hur gott det har gjort vår familj. Hur det har stärkt oss och hur eniga vi hela tiden har varit i våra beslut. Lite drama har vi förstås fått bjuda på för att skapa spänning i programmet... Men med "bra teve" som producentens första prioritet, när 90 timmar klipptes ner till 90 minuter, har förstås det mesta fått klippas bort... De finaste och maffigaste bitarna om någon frågar oss.

Lite är det som att se sig själv som skådespelare i dokumentären om sitt eget liv. Det har varit en utmaning att i en så omvälvande fas av sitt liv lämna sin story i händerna på andra. Samtidigt väldigt intressant att se sin egen familj ur någon annans synvinkel. Det var som att kameran filmade oss när vi upplevde, istället för att filma det vi upplevde och ville dela med oss av. Kanske hade vi önskat att mer vara guider och inspiratörer till en annorlunda livsstil än att själva stå i fokus? 

Så här i avslutningen av TV-serien finner vi oss ändå lite vilsna.Vi satte ord på upplevelsen idag och fann att vi liksom har levt vår vardag genom Sveriges ögon under en lång period - egentligen sedan i september - och tappat bort vår närvaro i nuet. Liksom glömt att vi faktiskt befinner oss där vi drömde om att vara.

Vi har hittat husbilen som vi sneglat efter sedan vi var nygifta. Vi har inget som binder oss varken materiellt eller tidsmässigt. Vår enda utmaning är att försörja oss, och eftersom vi har dragit ner på de flesta utgifter man normalt har så tror vi att vi kommer fixa det. Har vi kommit så här långt så ska nog det sista också falla på plats. Vi behöver bara hitta tillbaka till den där innersta kärnan - till det som drev oss att våga följa drömmen från början.

Vi ville nog bara dela med oss av att det ryms så mycket mer bakom kameralinsen. Att vi just nu känner oss lite vilsna mitt i vår beslutsamhet. Lite ensamma mitt i vår generösa exponering. Lite rådvilla mitt i vår framtida möjlighet och lite förvånade över att vi har glömt det viktigaste: att ta hand om varandra.

En fin vän skrev idag som kommentar på facebook-inlägget:
"Idag är en bra dag till att förändra, eller hur?"
Så sant. Så det ska vi göra. Vi börjar med att fika, det funkar alltid!


Behind the scenes på Te Hapu